27 år senare spyr reaktor 4 i Tjernobyl fortfarande ut sitt dödliga gift...

Idag är det 27 år sedan reaktor 4 i Tjernobyl exploderade och drabbades av en härdsmälta. Världens dittills värsta kärnkraftsolycka var ett faktum än i dag bara överträffad av katastrofen i Fukushima, Japan, 2011.
Jag har besökt Zonen fem gånger och varit projektledare för Tjernobyls Barn / Novozybkov inom vilket vi bland annat renoverade ett BB - Änglagård - i den radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov i Ryssland. Följande berättelse härrör från en resa till Tjernobyl i Ukraina 2005.

Rekator 4 i Tjernobyl
Foto: Monica Antonsson

Tjernobyl, Ukraina, 2005

Den förbjudna zonen kring kärnkraftsverket i Tjernobyl börjar bli en inkomstkälla för Ukraina. Numera ordnas resor dit för den som vill se vad kärnkraftolyckan 1986 ställde till med. Omkring 1600 kronor kostar dagsutflykten från Kiev. Då ingår såväl transport som guide och en sexrätters lunch.

Sergei backar upp minibussen på trottoaren utanför hotell Khreschatik på avtalad tid varpå vi några minuter senare kör iväg längs Kievs breda huvudgata. Min projektledarkollega Anders har bett att få se Tjernobyl så det är dit vi är på väg. Vid mina tidigare besök i zonen har vi fått trassla med tillstånden och skumpat fram på dåliga vägar i lika dåliga bilar körda av minst sagt tveksamma chaufförer. Nu åker vi i gräddfilen. Vi har ansökt om tillstånd hemifrån, angett vilka platser vi vill se och därefter fått turen arrangerad av den statliga Zonadministrationen. Det är en researrangör med rutin, visar det sig. Sergei kör varje dag politiker, vetenskapsmän, ornitologer, läkare, filmare, journalister och turister till Tjernobyl. Som engelsmannen Nick som är med oss i bilen.

Ukrainska staten har börjat inse att det finns ett värde i denna radioaktiva olycksplats. Man får inte vara dum. Sergei visar foton från 1986 när han var likvidatör i Tjernobyl. Det innebär att han - frivilligt eller ofrivilligt – är en av de kanske 800 000 män och kvinnor som röjde upp efter olyckan. Som alla andra är han sjuk nu. Men köra bil går bra och han är glad över att ha ett jobb trots att han måste köra till Polissia-regionen och Tjernobyl varje dag.

Sergei ler men ryser när han visar
ett foto av sig och några kompisar
från Tjernobyl 1986.
Foto: Monica Antonsson

Ingen återflyttning
Färden går genom fattiga byar med böljande sädesfält där folk odlar sin mat precis som förr. Ingen vill höra talas om Cesium-137 och Strontium-90. Längs vägen går tanter som bär vattenhinkar från bybrunnen med ok över axlarna och farbröder som med pinnar föser kossor framför sig. Här och där sitter folk med nyplockad svamp i hinkar till försäljning. Kantarellerna är lika gula och vackra som Karl Johansvamparna är stora och väldoftande. Är det någon som tror att det är fritt från radioaktivitet utanför tremilszonen? Naturligtvis inte. Det är ungefär lika illa överallt. Gränsen om tre mils radie från kärnkraftsverket är satt på en höft för att man helt enkelt skulle ha en.

Efter checkpoint 1 vid tremilsgränsen kör vi vidare mot den 800 år gamla staden Tjernobyl på 12 km avstånd från kärnkraftsverket. Vid stadsgränsen står stora betongfundament med ordet Tjernobyl på ryska. Ordet betyder malört vilket skrämmer befolkningen. I uppenbarelseboken i Bibeln nämns nämligen just malört som förebådande jordens undergång.


Här i stan eller mer riktigt byn ligger zonadministrationen där Rimma Kiselitsa väntar. Hon är en av zonens två professionella guider som tjänstgör 15 dagar i sträck och sedan är ledig lika länge. På plats i Tjernobyl övernattar hon i en evakueringslägenhet, som hon säger. De som arbetar här kan helt enkelt bara välja sig en övergiven bostad som de evakuerade lämnat efter sig. Sedan åker hon hem till Tjernigov, den stad där hon bor som också är radioaktivt nedsmutsad.

– Det finns ett hotell här i Tjernobyl, säger Rimma. Om ni vill stanna över natten.




Cacersjuk pojke efter Tjernobylolyckan.
Källa: Tjernobylmuseet i Kiev

Rimma tar oss till två livsmedelsaffärer, en bar, ett postkontor (där man kan betala med kort) och den bemannade brandstationen. Totalt 14 000 människor arbetar i zonen varav 3 800 på kärnkraftverket och resten med service och forskning. Här byggs just nu minst två nya fabriker som ska ta hand om fast och flytande radioaktivt avfall. Av de 800 evakuerade som på eget bevåg återvände till sina hem i zonen och som fanns här vid mitt första besök 1997 är bara 380 kvar i livet. Ett hundratal bor i själva Tjernobyl som vid tiden för olyckan hade omkring 18 000 invånare. Någon organiserad återinflyttning – som FN av någon oförklarlig anledning förordar! – pågår inte.

- Är du tokig, säger Rimma. Området går inte att rena. Det är alldeles för stort. Vi har i snitt 20 heta partiklar per kvadratcentimeter. Kommer en sådan in i kroppen och fastnar i till exempel mjukdelar så är det adjöss.



Missbildat foster efter
Tjernobylolyckan.
Källa:
Tjernobylmuseet i Kiev

Zonadministrationen

Rimmas chef brukar vara den som informerar besökare här. Han vet att jag är i Tjernobyl för fjärde gången (officiellt tredje då jag togs in illegalt från Vitryssland första gången) och orkar väl inte komma. Det blir därför Rimma som berättar för oss att kärnkraftsverket byggt på sovjettiden är uppkallat efter kamrat Vladimir Lenin och inte alls efter staden Tjernobyl som man skulle kunna tro. ”Kärnkraftsverket Lenin som arbetar för kommunismen” är den formella titeln men de flesta här säger kort och gott Leninverket.


- Landgränsen mot Vitryssland går mitt i zonen, säger Rimma. Det komplicerar livet nu när Sovjetunionen inte längre finns. Många kärnkraftsarbetare bor i Slavoutich fem mil härifrån i Ukraina men Vitryssland går ner med en liten flik till floden Dnepr, så vi måste passera genom genom Vitryssland för att komma hem.


Den nys kärnkraftsarbetarstaden Slavutich började byggas 1988 av åtta före detta sovjetrepubliker som kom med eget material och byggde varsitt kvarter vilket förklarar att stadsdelarna har namn som Baku, Azerbadjan, Vilnius och Moskva. Det är en vacker stad av hög standard om än radioaktivt nedsmutsad som allt annat.

- Där bor omkring 25 000 människor, säger Rimma. Medelåldern är 27 år och 33 procent är barn. De får sällan besök av släkt och vänner. Efter att staden väl var byggd upptäcktes stora mängder av Strontium i området men det är dekontaminerat nu. Vårt speciella laboratorium kontrollerar bär och svamp i skogarna likaväl som vi varje år medicinskt undersöker arbetarna på kärnkraftsverket och alla andra som arbetar i zonen.


Rimma har arbetat tio år i zonen. Det innebär att hon har ett välbetalt jobb, militär rang och att hon fått användning för sin goda engelska. Civilt är hon ensam om att fostra sina två barn. Hon litar på arbetsgivaren och är inte orolig för sin hälsa. Det är först när hon några veckor senare besöker Sverige och får bo hos mig som hon får nya perspektiv och blir rejält omskakad. Det kan vi återkomma till.


Efter Tjernobylolyckan missbildad gris.
Källa: Tjernobylmuseet i Kiev.

Zonadministrationens uppgift är att hålla reda på vad som händer i den drygt 2 600 kvadratkilometer stora zonen på den ukrainska sidan. Något samarbete med Vitryssland finns inte. De skyddsåtgärder som lyckas i Ukraina kan saboteras i Vitryssland och tvärtom. Ingen vet vad som faktiskt händer i ett radioaktivt nedsmutsat område och hur det påverkar människan. Här pågår följaktligen många, stora som små experiment. Administrationen hämtade exempelvis hit 20 mongoliska vildhästar 1998. De har förökat sig fint och är nu fler än 70. De ansvariga har koll fast fyra hästar är just nu på rymmen.


- Vårt stora problem är flodbäddarna som består av hårt packad lera,
säger Rimma. Kylvattnet som rinner där är mycket radioaktivt nedsmutsat med framför allt Cesium-137. Vi gör allt för att förhindra att det ska rinna ner i floden Pripjat. Hittills har vi lyckats.

Det är svårt att tro henne på den punkten. Man har försökt förstärka flodbäddarna med stora betongblock men när gräs kan växa upp i skarvarna, så kan rimligtvis radioaktivt vatten strömma ut. Största problemet är smältvattnet om våren när floden svämmar över. Det behöver man inte vara kärnfysiker för att förstå.



Efter olyckan missbildad kalv.
Källa: Tjernobylmuseet i Kiev

Det syns på Rimma att kylvattenkanalerna som ligger i öppen dager är ett stort problem. Bottensedimentet är svårt nedsmutsat och här kryllar av jättestora fiskar eftersom fiske är förbjudet och de blir långlivade. Men alla bryr sig inte. Många fiskar fast det är förbjudet. Det är kul och livgivande när det nappar.
- Så vad ni än gör, säger Rimma. Köp ingenting ätbart längs vägarna!


Hälften av zonen består av pinjeskog som med förkärlek växer i torv och i den finns gaser som lätt kan självantändas. Skogsbränder är därför ett stort problem i Zonen. Dels för att de rör upp livsfarliga, radioaktiva partiklar och dels för att brandkåren har svårt att ta sig fram i igenvuxna törnrosaområden. Ofta måste bränderna släckas från luften.



Utan skyddskläder
Efter den korta informationen ger vi oss iväg igen och passerar checkpoint två på tio kilometers avstånd från kärnkraftverket. Här tar synligt mänskligt allt liv slut. Här bor ingen. Det är bara vindarna som hörs. Telefonstolparna och dess ledningar har för länge sedan fallit till marken. Vi passerar byar som var så radioaktiva att de helt enkelt grävdes ner. En rostig fabriksanläggning står som ett monument efter all betongtillverkning som utfördes där efter olyckan. Betongen användes till att blandat med bor täcka den brinnande reaktorns innanmäte. Av det steg ångor med bly och radioaktiva partiklar mot skyn medan reaktorhärden bara blev varmare och varmare.

Det första som dyker upp i synfältet är reaktor 5 och 6 som var under byggnad 1986. Femman var laddad men togs aldrig tas i drift.
- Man tog delar från den för att laga reaktor tre efter olyckan, säger Rimma.
Reaktor 7 och 8 var också planerade men byggdes aldrig. Totalt skulle Leninverket ha bestått av tolv reaktorer som tillsammans skulle ha producerat 1 miljon watt per timman.

Längs vägen mot olycksplatsen löper ett stort dike brett som en flod med höggradigt radioaktivt kylvatten. Det är i här de stora fiskarna simmar. På andra sidan reser sig först det stora kyltornet och bortom det de fyra reaktorerna. Ettan stängdes på grund av en trasig generator. Tvåan stängdes efter en explosion med brand i reaktorhallen 1992. De är sammanlänkade av en byggnad med ett ventilationstorn i mitten.
Trean - som delvis också förstördes 1986 men som hölls i fortsatt drift tills den stängdes manuellt den 15 december 2000 - och den exploderade fyran är sammanbyggda med ett gemensamt kylsystem och ventilationstorn. Endast en sex meter tjock betongvägg – som Rimma säger byggdes efter olyckan - skiljer dem åt. Hur det gick till i den dödligt farliga miljön är svårt att förstå.

Den sönderrostande sarkofagen i Tjernobyl 2005. För några månader sedan (2013) rasade delar av taket in
http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2013/03/och-taket-rasade-in.html.
Foto: Monica Antonsson

- Robotarna misslyckades, säger hon. De slutade fungera på grund av strålningen. I stället skickade man in människor. Idag har vi robotar som går på kablar och inte på chips. Om man med det ska förstå att robotar med chips ännu inte fungerar i Tjernobyl framgår inte.
Sarkofagen som täcker den havererade reaktor 4 är ett gammalt rostig vrak fullt av hål motsvarande 250 kvadratmeter ur vilka strålningen fortfarande strömmar rakt ut i luften. Vem som helst kan se att sarkofagen håller på att rasa ihop. Rimma ser till att vi inte fotograferar de värsta delarna av konstruktionen. Det är heller inte tillåtet att fotografera kärnkraftsverkets entré där Lenin välkända huvud står på pass i form av en jättelik staty. Rimma protesterar förtvivlat mot att en och annan bild ändå knäpps mot omgivningarna till vänster om entrén.
- Du kan bli arresterad, säger hon med en gest mot byggnadens svarta fönster. Någon kan se dig.


Nick, Rimma, undertecknad och Julia
Foto: Anders Rönnholm

Rimma berättar om strålningen på reaktortaket och benämner den 3500 röntgen (R) när vi springande tar oss från bilen in i informationsbyggnaden kanske 50 meter från reaktorn. Al Gore har varit här. Den förre ukrainske diktatorn Leonid Kutchma likaså.  Bilder från de celebra besöken hänger på väggen. Runt taket hänger dessutom flaggor – och däribland den svenska - från de länder som har hjälpt till med finansieringen av uppröjningen.

Informatör Julia Marosic visar en modell av den instabila, typiskt ryska RBMK-reaktorn. De numera krökta, smälta bränslestavarna under det 3000 ton tunga reaktortaket som flög av vid explosionen kallas Elenas hår.
- Efter olyckan lades betongplattor på marken för att strålningen därifrån var så hög. Nu ska allt radioaktivt material som skyfflades ihop intill reaktor 4 byggas in i en box.

Mätaren på väggen avslöjar att det är omkring 750 (mikroröntgen) uR/h inomhus och 1590 uR/h utomhus. Det är inte tal om några skyddskläder. Upp till 20 uR/h är normalvärde, får vi veta. Värdet bestämdes efter olyckan så att Kiev med 6-12 uR/h och Slavoutich med 14-18 uR/h skulle hamna inom normalvärdesgränsen.

En av brandmännen som var först på plats i Tjernobyl.
De flesta hamnade drabbade av strålsjuka på sjukhus
nummer sex i Moskvadär de dog en smärtsam död.
Källa: Tjernobylmuseet i Kiev.

Rimma berättar att reparationer av det västra fragmentet inleddes i slutet av 2004. Därefter kommer södra sidan och taket som riskerar att rasa in.
- Det måste stabiliseras, säger hon. Annars hotar kollaps. Men sarkofagen ska få ett nytt skal som ska vara på plats 2006. Det ska byggas på marken bredvid reaktorn och därefter skjutas på plats på järnvägsspår av stål. Det kallas SIP-projektet (Shelter Implementation Plan). Kostnaden kommer att uppgå till 768 miljoner dollar hur nu det ska lösas. Pengar har nämligen redan förskingrats.

Omkring 200 ton bränslematerial - som till 95 procent finns kvar i reaktorn ska tas omhand i speciella containers. Härdsmältan ligger under reaktorn. Ovanpå den ligger stora mängder sand och betong.
- Omkring 25 procent av bränslet är tillgängligt, säger Rimma. Resten är för radioaktivt eller ligger blockerat. Allt är heller inte känt eftersom ingen har kunnat ta sig dit.


De strålsjuka brandmännen som dogpå sjukhus
nr sex är begravda under bly och betong på
Mitinikyrkogården i Moskva.
Foto: Monica Antonsson

Rimma säger att temperaturen i reaktor 4 vid senaste mätningen var +31 grader Celsius. Vid södra cooling pound uppmättes en maximal gammastrålning på 3 400 R/h på grund av rester av färskt bränsle.


Spökstaden Pripjat
Vi kör vidare en sträcka på 8 km och förbi den så kallade Röda skogen 500 meter från kärnkraftverket. Den låg i skottlinjen och träffades direkt av utsläppet från reaktor fyra. Skogen blev röd och dog. Därav namnet.
- Skogen fälldes och begravdes i gropar som täcktes med en meter sand, säger Rimma. Sedan planterades ny skog ovanpå. Det är 10-15 000 uR/h där. De som gjorde jobbet tappade håret. Nu forskar både engelsmän, fransmän och amerikanare där. Hundratusentals arbetare i zonen blev sjuka. De värst skadade sägs vara begravda i blykistor under betong.

Hon tror inte att de radioaktiva partiklarna från de begravda träden ska nå grundvattnet på tre till fem meters djup. Leran i marken ska sätta stopp för det, säger hon.
- Partiklarna är inte lösliga. Hade de varit det, så hade vi varit chanslösa.

Så kör vi då genom ytterligare en checkpont in i staden Pripjat där arbetarna bodde. Staden byggdes i två etapper 1970 respektive 1979. Härifrån evakuerades 50 000 människor i 1100 bussar den 27 april 1986.

- Pripjatborna och folk från 90 byar i nuvarande Zonen evakuerades på bara två timmar, säger Rimma.

Totalt var det över 100 000 människor som togs härifrån. Sedan blev det flera. Men fortfarande bor folk i radioaktiva byar som exempelvis i odlingsdistriktet Narodichi i Zhitomir län sex, sju mil rakt västerut. Det finns inga pengar till fortsatt evakuering. Myndigheterna måste ju i så fall ge dem gratis lägenheter.

Rimma i ett rum på hotell Polissiai.
Foto: Monica Antonsson

”Lenins parti och folkets kraft ger oss kommunismens triumfer”.

Så står det skrivet på en av de första fasaderna som möter oss i Pripjat. Här är växtligheten på god väg att ta över. Det är svårt att ta sig fram mellan plundrade höghus där geigermätaren visar 200-1000 uR/h. Vildsvin och vargar är de enda invånarna numera.

- Staten gick igenom alla bostäder och tog hand om allt som var värdefullt, säger Rimma. Det som var kvar slängde soldaterna ut genom fönstren och förstörde. Allt för att undvika plundring och för att saker och ting inte skulle dyka upp på marknaderna i Kiev.
 

Om det är sant eller inte är svårt att veta. Många har vittnat om hur de åkte tillbaka i smyg och hämtade sitt bohag. Lika många är berättelserna om plundring och om radioaktiva föremål som spridits ut över hela det forna Sovjet.



"Folkets hälsa är folkets välstånd"
står det på hotell Polissias fasad vid ett stort torg mitt i Pripjat. Vi närmast vadar i krossat glas när vi går uppför den breda säkert en gång rätt pampiga trappan till hotellets entre. Innanför till höger ligger den sönderslagna reception med hotelliggaren uppslagen på golvet. Till vänster ses resterna av en restaurang med halvcirkelformad scen för dansbanden. Det droppar från taket och träd växer rakt genom golvet i hotellrummen.

På takterrassen åtta trappor upp står resterna av en utställning till varning för den amerikanska atomvapenfaran. Det ser ut som att en föreläsning pågick men fick avbrytas i all hast. Så här ska vi göra om USA anfaller med kärnvapen, stod det att läsa på planscherna 1997 när jag var här första gången. De har vittrat sönder nu. Rester kan skönjas i den allmänna bråten av smuts och sönderslagna möbler. I fjärran bildar reaktor fyra silhuett mot himlen.

Utanför hotellet tickar Rimmas geigermätare extra snabbt ju närmare den gröna mossan på marken hon håller den. Mossa duger åt sig radioaktivitet så mätaren stannar på närmare 500 uR/h.



Utsikt från hotell Polissia. Foto: Monica Antonsson

Strax intill hotellet reser sig kulturhuset. Vi går in genom sceningången och rakt över den stora scenen. Jag kan inte låta bli utan sjunger "Natt i Moskva" rakt ut i mörkret. De andra stämmer in på respektive språk. Kanske var det det sista framträdandet någonsin på Pripjats teater.

Vi tar oss vidare genom den stora teatersalongen med ledning av ljuset från fönster och öppna dörrar. Väl ute igen öppnar Rimma ett kulissförråd som hon nyligen har hittat. Där står jättelika porträtt av Sovjettidens potentater. Det är president Michail Gorpatjov, KGB-chefen Chevrikov och makthavare från politbyrån. Bilderna skulle ha använts som dekorationer på byggnaderna den 1 maj det olyckssaliga året 1986.

Ett stenkast bort ligger nöjesfältet som aldrig blev invigt. Geigermätaren tickar oroväckande bland radiobilar, karuseller och vid foten av det rostiga pariserhjulet. Pinjetallarna är missbildade här. Barren har tre i stället för två pinnar. Forskning pågår, säger Rimma. Det är inte genetiskt men mycket intressant.

Vi kör förbi simhallen där alla fönster nu har försvunnit. För bara några år sedan satt de på plats.
- De hade metallinfattningar, säger Rimma. De är stulna.
Vildsvin har bökat i jorden vid entrén så att väldiga diken har bildats. Det är, som sagt, svin och varg som regerar i Pripjat i samråd med rådjur och älgar.
- Jakt är förbjudet. Den ende som jagar här är forskaren Olof Eriksson från Sverige.

I ett före detta bostadsområde omgivet av tomma höghus möter oss resterna av en eld. På ett spett slängt på marken sitter ett skelett. Någon har grillat en hund.
- Det är många skumma individer som söker sig hit undan samhället och polisen, säger Rimma. En del är mentalt sjuka. Andra är kriminella. De struntar i radioaktiv strålning. Här får de vara ifred så länge de håller sig undan och vi inte kommer på dem.


Röda skogen har fått sitt namn för att träden blev röda här efter olyckan.
Platsen var så radioaktiv att de som röjde här blev sjuka och tappade håret.
Foto: Monica Antonsson

Galgbacken
På tillbakavägen stannar vi till vid platsen för Galgträdet, ett träd som såg ut som en djävulsgaffel. Tyskarna hängde partisaner i trädet under andra världskriget. Senare hängde partisanerna förrädare i samma träd. Det stod där som ett monument över världens många orättvisor och blev efter kärnkraftsolyckan en symbol för Tjernobyl med den exploderade reaktor 4 som kunde skymtas i fjärran genom bladverket.

När Röda skogen höggs ner och trädet blev ensamt kvar föll det ihop och ersatts med ett minnesmärke av aluminium.
- Det symboliserar sånt som aldrig dör, säger Rimma. Som till exempel mänsklig dumhet.
Runt minnesmärket har skogen vuxit upp. Reaktor 4 syns inte längre. En gul, trekantig skylt som varnar för radioaktivitet talar om att det är farligt att vistas i området.
- Vid en sådan skylt är det minst 600 uR/h, säger Rimma och lägger sin giegermätare på marken tills den mäter 800 uR/h, då hon avbryter mätningen för att åka vidare.


En av fordonskyrkogårdarna i Tjernobyl.
Foto: Monica Antonsson

Vi åker tillbaka mot Tjernobyl och passerar ett betonghus för utbränt kärnbränsle – sånt som terrorister inte ska få fatt i och som hos oss ska förvaras i djupa bergsrum.

Efter en sexrätters lunch på zonadministrationen åker vi till Tjernobyls hamn, där spöklika skepp ligger och rostar. Vi far vidare till en av de stora fordonskyrkogårdarna, där jeepar, lastbilar, helikoptrar och flygplan har fått sin eviga parkeringsplats. Miljön är så radioaktiv, att vi måste beskåda dem från en särskild plattform.

– Jag arbetade här, säger Sergei och ryser när han vänder bilen för att köra oss tillbaka till hotellet i Kiev.

Monica Antonsson

 

Rimma fick tillstånd att resa till Sverige en tid efter detta vårt besök i Tjernobyl. Hon bodde hos mig och jag gjorde flera bandade intervjuer med henne. Hon hade med sig unikt material om bland annat den nya sarkofagen. I gengäld fick hon ta del av information som ukrainska och ryska myndigheter tonar ner.

Vi höll kontakt per mail men när jag ett halvår senare skulle boka in nästa besök i Tjernobyl fick jag veta att hon var död. Hon hade hastigt gått bort under åtminstone för oss mycket märkliga omständigheter. Hennes chef kom i stället att guida oss. Ett reportageteam var med, bland annat en fantastiskt gullig  27-årig fotograf och tvåbarnspappa. Mindre än ett år senare insjuknade han i leukemi och dog 30 år gammal. Ingen vet varför.

Läs gärna hans blogg "En kopp kaffe och massor utav tid" http://blogg.daverus.se/
Och här ligger hans bildspel från Tjernobyl: http://www.daverus.se/

Den nya sarkofagen som skulle ha varit färdig till skydd för världen 2006 är ännu inte på plats.
http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2013/03/den-nya-sarkofagen-mer-pengar-behovs.html
http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2012/12/forsta-sektionen-av-nya-sarkofagen-pa.html


Och så här ser sarkofagen ut idag.