Barbados: En ö i solen med en miljon besökare

Vi svenskar vill ha så hög solfaktor som möjligt när vi åker på semester. Sitter man på Kreta eller Kanarieöarna på vårkanten och huttrar när solen uteblir en endaste dag på semesterveckan så är ju det en katastrof. Åker man till Barbados får man full valuta för pengarna för ön har över 3 000 soltimmar per år.
Flygresan som tar knappt 10 timmar är mödan värd för man hamnar på en ö där årstemperaturen pendlar mellan 22 till 30 grader. Barbados ligger utanför Venezuelas kust och ön är den östligaste i ögruppen Små Antillerna. På östkusten badar man i Atlanten och på syd- och västkusten i Karibiska sjön. I mitten på mars när jag är där är det 26 grader i vattnet och vågorna som rullar in mot den vita sanden är alldeles turkosblå. Bildtext: Så gott som ensam på Miami Beach på sydkusten under mandelträdens skugga. De små buskarna är tuktade vindruvor. Här badar lokabefolkningen och på vardagarna är det tomt. På Barbados får man inte bada topless, då kommer strandvakten och säger till.

Under det stora trädet i hamnen i Oistins samlas männen och spelar spel. De har lyse i trädet.

Bara engelska
På Barbados råder tropiskt havsklimat men de behagliga passadvindarna från norr dämpar dock temperaturerna. Ön är mycket grön och frodig. Regnperioden infaller mellan juli och november. Barbados är den mest brittiskinfluerade ön i Karibien och kallas "Lilla England", men kulturen bär också på afrikanska traditioner eftersom Barbados är ett gammalt slavsamhälle. Till skillnad från många andra öar i Karibien så talas det endast engelska på Barbados eftersom engelsmännen var de enda kolonisatörerna. Det är det rent och snyggt och man slipper se tiggare, lösspringande hundar och katter eller barnprostitution.

Killarna som surfar kommer från England. De är medlemmar i United Kingdom Sailing Academy.

Skäggiga fikonträd

Det var portugisiska sjömän som kom till ön på 1530-talet som döpte den till Los barbados "de skäggiga" efter de skäggiga fikonträd som fanns på ön. År 1625 förklarade en engelsk sjökapten Barbados som brittisk koloni och de följande decennierna anlände tusentals brittiska kolonisatörer. De livnärde sig på bomulls- och tobaksodling. På 1640-talet introducerade holländska köpmän det lönsamma sockerröret och det blev en historiskt omvälvande händelse för ön. En liten grupp vita tog kontroll över merparten av öns jord och skövlade skogen för att bereda plats för sockerplantager. Då upphörde den vita arbetskraftsinvandringen och istället massimporterades afrikanska slavar.

På bilden syns skäggiga fikonträd vid biblioteket i huvudstaden Bridgetown.

Självständig stat

Under 1700- och 1800-talen producerades socker med slavarna som arbetskraft. Slavarna behandlades grymt och omänskligt och de revolterade vid ett några tillfällen innan slaveriet avskaffades på 1830-talet. Allmän rösträtt infördes 1951 och 1966 blev Barbados en självständig stat inom Samväldet, som består av Storbrittanien och forna brittiska kolonier. Barbados ekonomi baseras på turism, tillverkningsindustri och sockerproduktion. Det var här som romtillverkningen startade på 1600-talet och det finns över 1 000 så kallade "rum shops" på ön.

Ann Layne, 42 år, hyr ett stånd på fiskmarknaden i Oistins. Hon rensar och packar flying fish för avsalu. Här kan man bland annat köpa dolphin, tuna-, King- och sword-fish. På Ann Laynes tatuering på armen står det Star Girl med sirliga bokstäver.

Passerat miljongränsen
Turistindustrin är sedan 1970-talet landets främsta näringsgren. Det är mest nordamerikaner, kanadensare och britter som besöker ön. De har haft ön som sin Kanarierö sen jet-planen kom i bruk på 60-talet. Den lilla ön har både övernattande och kryssande turister och 1998 passerades för första gången miljongränsen. Barbados är ett samhälle med egen kultur och historia som man som besökare kliver rakt in i. Invånarna som kallas Bajans (bejdjans) är öppna och tillmötesgående och hejar på en på gatan. De pratar kreoldialekt och bor i chattel-houses, små trähus på flyttbar grund, och på bakgårdarna håller man tuppar och höns. Allt inhägnas med galvaniserad plåt och lummig grönska. På söndagarna går man i någon av öns otaliga kyrkor och då klär kvinnorna upp sig i dräkt och hatt och det känns som om man är på besök amerikanska Södern. Barbados är ett puritanskt samhälle och man uppmanas som besökare att inte bada topless eller gå i affärerna i lättklädd i strandmundering. Det råder kvinnoöverskott på ön på grund av migration och arbetsvandring, främst till Storbrittanien.

Rent vatten
På Barbados kör man på vänster sida och det är mycket hög puls i trafiken. Det finns inga trottoarer och på bussarna spelas högljudd reggae-musik när de flackar och far genom öns 11 socknar. Yuppienallarna lyser med sin frånvaro - eller lös för sen några år tillbaka ser man mobiltalande människor i varje hörn

- och varje kväll påminner om en exemplarisk augustikväll här hemma i Sverige. Det blir mörkt redan klockan sex på kvällen. Nymånen hänger på den djupblåa himlen som en hängmatta och då först går det upp för en att man är mycket närmare ekvatorn.

Man behöver inte vaccinera sig för att åka till ön och vattnet är bland det renaste som finns på vår jord. Detta tack vare att ön är uppbyggd till stora delar av korall och kalksten som är genomträngligt för regnvattnet och som blir ett naturligt filter innan vattnet samlas upp i olika pumpstationer på ön.

Lisa Smith-Fields, 26 år, hyr ett av de nygjorda chattel-housen för hantverkare på Tyrol Cot i S:t Michael. Hon är konstnär och keramiker och står här vid en av sina tavlor och med en kruka som man förr förvarade kött i på Barbados.

På vykorten i affärerna poserar bara vita människor fastän de svarta är i majoritet. Men det är de vita som äger merparten av landets företag och de utgör överklassen. Det hamras och det byggs på ön.Turismsektorn växer och bland Barbados 135 registrerade hotell finns inget som har 300 - 400 rum, vilket är kravet för att man skall kunna hålla större konferenser. På Barbados kan man surfa, dyka, spela golf och tennis och titta på nationalsporten cricket. Men den stora behållningen det är solen, vattnet och sanden. Sam Lord´s Castle vid Long Bay på ostkusten byggdes 1820. Sam Lord satte ut lanternor runt kusten för att lura in skeppen bland klipporna. Sen plundrade han dem och enligt sägnen skall hans stora skatt ligga nedgrävd på ägorna. Byggnaden gjordes om till hotell på 40-talet och här pågår nu ett bröllop mellan en kvinnlig engelsk diplomat och en amerikan.

Till vänster ett papaya-träd med omogna frukter.

I den tropiska värmen frodas växterna. Här samsas bougainvillea med ett Travellers tree, som tillhör banansläktet. I grenarnas fäste kan man hitta vatten att släcka törsten med, därav namnet.

Fakta:

Statsskick: monarki där statschefen drottning Elisabeth II företräds på ön av en generalguvenör, regeringschefen heter David Thompson.
Yta: 430 kvadratkilometer, 2,3 mil hög och 3, 4 mil bred
Tid: svensk - 5 timmar
Invånarantal: 265 000
Nationalrätt: Flying fish och cou-cou (en majsrätt)
Folkgrupper: svarta 80 %, mulatter 16 %, vita 4 %, några hundratal indier

Religion: protestanter 67 %, katoliker 4 %, små grupper av hinduer, muslimer och judar.

Copyright bild och text: Helena Palén Olofsson. Kontakta Helena för högupplösta bilder. Helena bloggar här!

Kap Verde - Snustorrt stenrike idealiskt för sol och bad...

Anno 2006

Hotell Odjo d´Agua i byn Santa Maria på Sal.

Solen skiner från klarblå himmel året om på Kap Verde. 

Det är också det stora samtalsämnet på de tio öarna varav nio är bebodda. 

Alla kapverdier drömmer om regnet som kanske ska komma en dag och fylla de uttorkade flodfårorna med vatten... 

Kap Verde, som ligger 120 mil söder om Kanarieöarna och 60 mil väster om Senegal på afrikanska fastlandet, är tämligen snustorra stenriken. Här har torkan har i århundraden gett upphov till förödande svältkatastrofer och djupaste fattigdom. Nu har turister börjat hitta hit, så idag vädrar kapverdierna morgonluft. Vanligt folk kan äntligen få en försörjning.

Folktom gata i Santa Maria på Sal.

För oss skandinaver är den eviga torkan synonymt med ett stabilt och solsäkert semesterklimat. Ingen annanstans, åtminstone inte på närmare håll, är chansen till en lyckad sol- och badsemester så stor som på just Kap Verde.

Hotell har därför börjat växa upp längs kusterna på ön Sal och välputsade nya taxibilar trafikerar den enda vägen. Regeringen har nämligen beviljat skattefrihet för just taxibilar. Allt för att turisterna ska trivas och komma tillbaka. De ska självklart ha bästa möjliga komfort och kunna förflytta sig ståndsmässigt närhelst de vill. Allt medan lokalbefolkningen åker i rostiga bussar eller sittandes på lösa bänkar på lastbilsflak.

Alla kommer till Sal

Alla besökare på Kap Verde kommer till ön Sal där den internationella flygplatsen ligger. Den är likt grannön Boavista platt som en pannkaka med vita sandstränder som slingrar sig fram längs kusten. 

Den snustorra dammen på hotell Odjo d´Aga i Santa Maria.

Hotell Odjo d´Agua i den lilla byn Santa Maria på Sal har några år på nacken och är följaktligen föredöme för öarnas nya hotellägare. 

På Odjo d´ Agua bor de flesta i trivsamma studios kring en snustorr damm med en djungellikt blommande liten trädgård som överlever tack vare avsaltat havsvatten. 

Varje hotell med självaktning på Kap Verde har sin egen avsaltningsanläggning.

På stranden finns bar och solstolar men här syns inga skränande strandförsäljare till så långt ögat når. Souvenirbutiker med krimskrams finns inte heller. De har helt enkelt inte hittat hit ännu. Det smaragdgröna havsvattnet håller behaglig temperatur och inbjuder till bad, vattensporter och djuphavsfiske. Förutom sten är havets läckerheter den enda naturtillgången. Allt annat måste importeras.

Trivsamt sällskap på Restaurant Esplanada Mateus.

Esplanada Mateus på Sal

Vid torget i Santa Maria serverar krögaren Mateus Nunes dignande fat med fisk och läckra skaldjur. Restaurant "Esplanada Mateus" har bara tre väggar. Den fjärde är helt enkelt öppen ut mot folkvimlet på torget utanför. Krögaren bjuder på husets vin och toppar menyn med röda trekiloshumrar som kravlar omkring i disken tills det är dags att hamna på grillen. Byns band spelar sin melankoliskt gungande fado till vilken en väderbiten liten farbror i keps sjunger på kreol. När gästerna väl har fått sitt greppar Mateus själv sin gitarr och spelar en stund med orkestern, innan han tar mikrofonen och börjar sjunga. Folk jublar och applåderar. Somliga dansar mellan borden. Kvällen är varm och det röda, tunga vinet flödar ur karafferna.

Den kreolska musiken får natten att gunga.

Strömavbrott

Den här kvällen går plötsligt strömmen varpå hela Santa Maria blir nattsvart. 

En ficklampa i handväskan är med andra ord att rekommendera. Ingen kan hitta hem till hotellet i det kompakta mörkret. Vi sitter följaktligen kvar. 

Någon panik byter emellertid inte ut. Servitriserna tänder levande ljus och en stund senare tuffar Mateus igång ett dieselaggregat som ger krogen ström. 

Kockarna fortsätter laga mat, orkestern spelar upp på nytt och gästerna roar sig som förut. En timma senare kommer strömmen tillbaka och lyser upp resten av byn. Sånt är livet rätt ofta på Kap Verde, säger servitören och fyller på våra glas.

Stenöken med saltdammar

De våghalsiga eller dumdristiga knäpper en bild av "Det blå ögat".

Det finns få sevärdheter på Sal som egentligen mest av allt liknar en stenöken. 

En guide med rastaflätor tar oss nästa dag med på en skumpande tur i en minibuss längs närmast obefintliga vägar. 

I byn Palmerias hamn hörs kvinnor sjunga från ett litet kapell medan fiskebåtarna lägger till med morgonens fångst. 

Strax intill hamnen byggs en tonfiskfabrik och intill den står två vindmöllor som alstrar elektricitet – en genial idé på Kap Verde där passadvinden från Sahara fläktar oavbrutet.

Vid lagunen i Buracona slår vågorna in mot klipporna med en sådan kraft att vattnet blir skummande vitt. De våghalsiga kryper fram till ett hål i marken för att ta en bild av ljusfenomenet "det blå ögat" sju, åtta meter ner. Men se upp! Här finns inga skyddsanordningar. Den som till äventyrs trillar ner kan inte ta sig upp igen. Strax kommer nästa våg och vispar med sig allt som finns i grottan.

"Det blå ögat"

Saltdammarna i Pedra Lume

Efter en fikapaus hos krögaren Mateus Nunes bror, på en uteservering i den lilla staden Espargos, väntar saltdammarna i en krater vid Pedra Lume. Här utvanns salt ur havsvattnet förr och av det fick ön sitt namn. I dag lönar det sig bättre att låta turisterna bada i de saltmättade dammarna. Det är en upplevelse men se upp med småsår. Saltvattnet svider och det är långt till den enda duschen som dessutom kostar en slant.

Utmärkt inrikesflyg

mellan öarna

Kap Verde har ett väl fungerande inrikesflyg mellan öarna. 

São Tiago, 

vars befolkning är mer afrikansk, består mest av berg och sten. Här slår havet oftare in mot svarta klippor än mot sandstränder. Ön bjuder emellertid också på några grönskande palm- och bananodlingar likaväl som en spännande historia.

Slavskeppen lastades om i Ribeira Grande 
Fiskebyn Cicade Velha minner om de första portugisiska bosättarna som på 1460-talet grundade staden Ribeira Grande vid foten av ett berg på vars topp fästningen São Filipe numera ligger i ruiner. 

Ribiera Grande

Här pågick slavhandeln 

mer eller mindre ostört tills den förbjöds efter amerikanska inbördeskriget 1865. Då hade även fransmän och britter varit här och snott åt sig av kakan. Mot vapen, rom och andra åtråvärda varor i lasten kom de hit och bytte till sig infångade afrikaner. Ön fungerade som omlastningsstation för slavskepp på väg till Amerika. Här fick de svagaste slavarna tillfälligt komma iland och äta upp sig inför den sex veckor långa överfarten.

Sverige var inget undantag

Resterna av Afrikas förste biskop.

Sverige hade dessvärre också intressen i slavhandeln genom såväl Afrikanska som Västindiska kompaniet. På National Maritime Museum i huvudstaden Praia på São Tiago finns fler än 800 kopparplåtar slagna i Sverige åren 1644-1759. De kommer från ett danskt Danish East Indiaman-skepp som under befäl av Earl Ernest Schimmermann förliste norr om ön Maio på sin väg till Kina den 24 april 1781. 

Skeppet hittades för bara nio år sedan (1997). 

Biskopen på Maio har byggt en liten kyrka av svarteken från båten medan lasten alltså har hamnat på museum.

– Det finns fortfarande svenska kopparplåtar kvar på havsbottnen där skeppet förliste, säger museimannen. Dykningar pågår för fullt. 

Hans museum ruvar på flera ovärderliga skatter. I en pappkartong ligger exempelvis Afrikas förste biskop om än i delar och något intorkad form. Han vårdas emellertid ömt av personalen.


Svensk hjälp med kulturhus

Medan slavhandeln pågick i Ribeira Grande grundades Afrikas första biskopssäte där 1523
- samma år som Gustav Vasa blev kung här hemma. Ribeira Grande övergavs efter upprepade piratattacker och är numera bara den lilla fiskebyn Cicade Velha. På torget står en kopia av pålen vid vilken slavar förr bands fast och pryglades till allmän beskådan. 

Rua de Banana

Strax intill ligger ett rekonstruerat 500 år gammalt kvarter med pittoreska kulturhus längs kullerstensgatorna Rua de Banana och Rua Correia. Amigos de Cabo Verde, en svensk vänförening från Mälarhöjden, har finansierat en del av restaureringsarbetet.

Getingar flockas kring den söta majsen.

Färgstarkt folkvimmel

Marknaden i huvudstaden Praia på São Tiago bjuder på färgstarkt folkmyller. Mest iögonfallande är fisk- och köttmarknaden där varorna exponeras under bar himmel. 

Kunderna klämmer på köttstyckena med smutsiga fingrar och flugorna flockas. 

Stora säckar med söt, krossad majs lockar till sig öns alla getingar. 

Vissa säljare tigger pengar och karameller. Somliga vänder sig bort för att slippa vara med på bild. 

Andra ler med stora, vita tänder och ber att få bli fotograferade en gång till.

Köttmarknaden i Praia

Fiskebyn Tarrafal
Den som i lokalbuss vill ta sig tvärs över ön till fiskebyn Tarrafal får skumpa fram längs kullerstensvägar genom ett hopplöst torrt ökenlandskap inramat av dramatiska klippformationer. Den lilla hamnen lockar med en inbjudande sandstrand med vajande palmer och möjlighet till såväl fiske som vattensporter. Ovanför ligger värdshuset där gruppen Pó di Terra åtminstone den här dagen bjuder på traditionell dans och musik. Lammgrytan är god men tanken på de surrande flugorna på köttmarknaden i Praia dämpar aptiten.

 
Den långsamma dödens läger
Ett stenkast från Tarrafal ligger Chao Bom eller "Den långsamma dödens läger". Straffkolonin byggdes 1936 och användes av portugiserna under Salazardiktaturen. Oppositionella befrielseledare, poeter och författare spärrades in i långa baracker med vakttorn och tortyrkammare som ännu finns kvar. 

Guiden berättar om fångarna som tvingades stå packade som sillar medan solen brände hål i deras huvuden genom för ändamålet avsedda hål i taken. 

Invånarna i Tarrafal visste vad som pågick och kunde ibland smuggla in mat till fångarna. När straffkolonin upphörde 1974 strömmade folk till från hela ön för att storma lägret som sedan dess alltså är ett museum.

Diplomatkvarteren i Praia på São Tiago
Hotell Praiamar ligger vackert vid havet i Praias mer välbesuttna diplomatkvarter. På området finns swimmingpool, jacuzzi, gym och fitness, barer och en stor restaurang. Den som vill kan pröva nationalrätten Cachupa, en slags soppa på böner, majs, morötter, kål tomater och om det finns, korv, kyckling eller bacon. Den värms upp efterhand tills den mer liknar en inte alltför välsmakande gröt.
Fisk och skaldjur är därför att föredra. Det inhemska ölet Cristal är gott och kaffet en riktig hit. På Kap Verde finns gott om espressomaskiner.

Förtagare i sand och sten
Bofasta svenskar på Kap Verde kan räknas på ena handens fingrar. 

På São Tiago bor emellertid Birger Palmqvist från Munkedal sedan början av 90-talet. Hans företag därhemma hade gjort sitt och vid fyllda 40 år var han för gammal för den svenska arbetsmarknaden, tyckte han. 

På Kap Verde var hans kunskaper och entreprenörsanda värda sin vikt i guld.
– Jag valde mellan sten, källvatten och toalettpapper, säger han en kväll över en kall öl på hotell Praiamar. Resultatet blev en stenkross på äm som sedan dess har gett arbete åt 27 personer. Nu har han spanat in Mauritanien på afrikanska fastlandet som inte har någon sten. Där finns emellertid sand - som Kap Verde lider skriande brist på.

– Framöver blir det export av sten och import av sand, säger Birger.

Mindelo på São Vicente
Staden Mindelo vid Porto Grande på ön São Vicente är Kap Verdes vackraste stad präglad av de engelska kolonisterna som kom hit i mitten av 1800-talet för den djupa naturhamnens skull. Än idag är fartygstrafiken livlig i Mindelo som tveklöst också är Kap Verdes kulturella centrum med en utpräglad kreolsk befolkning. 

Den portugisiska kulturen är påtaglig i såväl konsten som musiken. Härifrån kommer exempelvis barfotasångerskan Cesaria Evora som har vunnit en hel värld med sin morna som likt den gungande fadon förenar vemod och kraft.

Restauranger, nattklubbar och diskotek ligger sida vid sida i hamnkvarteren. Den kreolska musiken ljuder till långt in på småtimmarna från exempelvis Club Nautico. Det är dragspel, fiol, gitarr och cavaquinhon, ett instrument som närmast liknar en ukulele.

Den grönaste ön

Från São Vicente går färjan till Kap Verdes grönaste ö Santo Antão. Den som en gång har tagit sig över bergskammen och kommit in på ön glömmer det aldrig, sägs det. Ingenstans är Kap Verde så vackert som här.

Det anrika Hotel Porto Grande vid Mindelos vackra torg Praca Nova, där fontänen av naturliga skäl står snustorr, håller hög klass och har pool. Den som vill bada i havet får annars ta sig till Baia das Gatas.

Svenska Harriet i São Pedro 
I São Pedro nära flygplatsen där stranden också är fin är strömmarna för starka och mer lämpade för drakflygning och snabb windsurfing. Här bor Harriet Birkhahn från Vasastan i Stockholm i öns vackraste hus, en gul stenvilla av spanskt snitt med generöst tilltagen altan och en stenträdgård anlagd i etager med blommande hibiskus och bougainvillea. Det är möjligt tack vare tankbilen som för Harriets skull letar sig hit med vatten varje vecka.

Harriet kom hit som Röda Kors-syster 1977. Hennes uppgift var att på Kap Verdes alla öar styra upp hälsovården för mödrar och spädbarn. Projektet nådde goda resultat och i dag är barnadödligheten inte större här än den är i Sverige. Harriet förälskade sig i São Pedro. Här finns en undangömd liten vik dit hon och vännerna brukade dra sig undan om helgerna när projektet pågick som bäst.
– Alla tog med sig en maträtt. Vi badade och fiskade med harpun. Harriet byggde sitt hus redan 1991 och när hon för fem år sedan gick i pension, bestämde hon sig för att stanna kvar på ön.
– Naturen här är så fantastisk, säger hon och tar oss med på en tur längs stranden. Vågorna slår in med väldig kraft över svarta klipphällar. Lycklig står hon där medan vattnet skummar omkring henne.
– Ibland är det sand på stranden, säger hon. Ibland är det sten. Det är olika varje gång. Men havets färger är alltid vackra. Varje gång jag kommer hit blir jag lycklig.

 

Copyright text och bild: Monica Antonsson
monicaantonsson@telia.com

Proffsbilder till texten finns hos fotograf Per Arvidsson