måndag 6 juni 2011

Över Atlanten i lastbåt

Över Atlanten i Lastbåt
av
Lena Blom


Lena Blom går ombord

Att resa till Kanada utan att flyga eller anlita dyrt passagerarfartyg var lättare än vi trodde.
Min man Kjell satte sig vid datorn och sökte efter resor med lastbåt från Europa. Han fick snart napp. Förmedlingsföretaget Cruise People i London gav oss prisuppgifter och avgångstider för olika fartyg.

Vänta på mig! Jag vill också följa med...
 Detta var i september 2007 och i maj 2008 skulle vårt val, containerfartyget M/S Flottbek, avgå från Antwerpen.
Vi betalade genast in anmälningssumman och sedan började papperna dyka upp. Vi fick försäkra rederiet om ditt och datt, bland annat att inte ställa ekonomiska krav vid eventuella missförhållanden.
Vi fick också skicka läkarintyg på att vi var friska – lastbåtar har till skillnad från de stora passagerarfartygen ingen läkare ombord och resan beräknades till tio dagar.
Ett par månader före avresan betalade vi slutsumman och var därmed garanterade hytt med måltider ombord.

Vår hytt
Vi kom sent en kväll till Antwerpen, övernattade på ett vandrarhem och dagen därpå tog vi taxi till
hamnen. Efter diverse kontroller skjutsades vi vidare till båten där några filippinska besättningsmän tog emot oss och visade, kånkande på vårt bagage, vägen till vår hytt uppe i den höga akterbyggnaden.
 Framför den sträckte sig det långa däcket – båten var nära 170 meter
 – där lastningen av containrar pågick.
Vår hytt var större än vi väntat oss och det gick lätt att installera sig i den. Äntligen var vi på plats för resan över havet!

Strax efter oss dök ett tyskt passagerarpar i trettioårsåldern upp. De hade cyklar med sig och tänkte när de kommit fram cykla tvärs över Kanada; från Montreal till Vancouver!

Kommandobryggans
manöverutrustning

På bryggan...
Vår båt lämnade Antwerpen i nattmörker för en avstickare till Liverpool, England, där ytterligare containrar lastades. I Liverpool anslöt ett pensionerat engelskt par och vi blev nu sex passagerare. Det engelska paret var mycket miljömedvetna och vägrade flyga, de var också imponerade av Sveriges insatser i miljöfrågor.


Fartyget går sakta in i "the lock" i Liverpool. Millimeterpassning!

Bye, bye Liverpool!
Från en old shanty = an´ I was a gaddam
fool, in the port of Liverpool, at the first time
that I came home from sea -
Oh, dirty Maggie May, you lov´d my heart away...

Från Liverpool sattes så kurs på Kanada. Besättningen var övervägande filippinsk, förutom två tyskar, en lett och en rumän. Den trettionioårige tyske kaptenen hade bland annat semestrat i Sverige på motorcykel och var mycket förtjust i vårt land.
Alla måltider intog vi i officersmässen och den lille tjänstvillige filippinske stewarden frågade varje morgon hur vi ville ha de stekta äggen – ”sunny side up”? Han var så söt. Vi fick röra oss fritt på båten så länge vi inte var i vägen för arbetande sjömän. Efter någon dag ute på öppet hav gick larmet i vår hytt, dock bara för en livbåtsövning. I full mundering; varma kläder, hjälm och flytväst fick vi dubbelvikta ta oss in i den täckta livbåten som hängde med fören lutande nedåt en bit över vattnet. Vi fick god hjälp av besättningen men hade det varit på riktigt vet jag inte hur det skulle ha känts.

Den tyske kaptenen
Dagarna liksom det lugna havet flöt förbi, allt under givande och intressant samvaro med
besättningen och de andra passagerarna. Under hela resan besvarade kaptenen gärna våra frågor och berättade själv en och annan episod från sitt sjömansliv. Två kvällar ordnade manskapet glada karaoke-kvällar i sin mäss. Många av dem var fantastiska sångare och det serverades öl och vin. De unga männen bjöd flitigt upp oss tre kvinnliga passagerare till dans och var mycket artiga. Över huvud taget var de mycket lättsamma i det dagliga livet ombord och skrattade ofta. Särskilt när de under frivakter tittade på den kultförklarade filmkomedin ”S/S Martha” (med engelsk text), vilken Kjell köpt från Sjömansservice Media och gett dem.
När vi slutligen närmade oss den amerikanska kontinentens fastland gick vi in i ett par dagars dimma. Här fanns också risk för drivande isberg och på bryggan hade man extra bevakning. När dimman lättat sprang vi dit upp och såg mötande fartyg, delfiner och valar som tumlade om i vattnet och massor av fåglar som omgav oss. Fastlandet framträdde allt tydligare och sista kvällen ombord gled vi förbi ett upplyst Quebeck, en magnifik syn. På morgonen var vi vid kaj i Montreal och två tull- och immigrationsofficerare kom ombord. De kontrollerade pass och frågade ut oss passagerarpar var för sig. När de frågade mig och min man vad vi tänkte göra i Kanada visade Kjell dem ett gruppfoto av alla hans nio kusiner där och förklarade att vi skulle besöka dem. Det blev inga fler frågor, bara några stämplar och ett ”Welcome to Canada”…
Vi tog farväl av våra vänner ombord. Efter ett par byten i en hypermodern tunnelbana kunde vi kliva på en Greyhoundbuss som trettiofyra timmar senare släppte av oss i Winnipeg, i hjärtat av indianernas och präriernas land, där den första kusinen väntade. Men det är en annan historia.

Tack Lena!

4 kommentarer:

Sandra sa...

åh jösses! jag och min kille ska åka över atlanten nästa år, målet är new york. vi hade tänkt åka vanligt kryssningsfartyg men nu efter att jag läst din otroliga text ska vi absolut överväga lastfartyg! gud så spännande!

Anonym sa...

Hej Sandra!
Kul att du gillade Lenas beskrivning - hon hälsar!
Gå in på Cruise People Ltd på nätet ett par-tre månader i förväg så hittar du erbjudanden om platser på lastbåtar. Vi gillade det,till det jämfört med passagerarbåt lägre priset kunde man lägga 10-11 dagars kost o logi och det var väldigt trevligt ombord!

Kjell Alexis

Unknown sa...

Hej!
Jag har läst om er fina resa med lastfartyg och undrar om jag skulle kunna få intervjua er om den!

Hör gärna av er!

Vänliga hälsningar,
-------------------------
Anna Langseth
Frilansjournalist
070-398 41 89
anna@langseth.se
www.annalangseth.se

Sebastian sa...

Hej!

Väldigt trevlig och inspirerande berättelse. Vad kostade båtresan ungefär?

MVH
Sebastian från Göteborg