Turistministern i skatteparadiset Isle of Man: Vi kan tänka oss några miljonärer till...

Vem drömmer väl inte om Paradiset? En plats utan bekymmer där alla mår bra och har vad de behöver. Isle of Man mellan England och Irland är nog så nära man kan komma. Den 572 kvadratkilometer stora, självständiga ön är starkt präglad av sin välfärd. Undra på att invånarna möter varje ny morgon med ett leende. Avundsjuka och missundsamhet tycks lysa med sin frånvaro. Jante har helt enkelt inte hittat hit. Manx, som de kallar sig, älskar sin ö och kanske framför allt sitt vikingatida ursprung. Isle of Man stod nämligen under norsk överhöghet i hela 500 år sedan Harald Hårfagre hittade hit i början av 800-talet.

En norsk vikingasaga
Det är som en saga alltsammans. Den som vill får till och med historien i visualiserad form på The House of Manannan, ett interaktivt museum i absolut världsklass i staden Peel på västkusten. Och som allt annat på Isle of Man är historien skriven med glimten i ögat. I entrén möter exempelvis en överkorsad romare. De var nämligen aldrig här. I stället kom vikingarna, en händelse som skildras genom en ung kvinna. På håll ser hon dem komma. Den store blonde vikingen hoppar i land och hon tar till flykten. Han följer efter och kastar sig över sitt villebråd. I samma stund får han näven full av svart, bördig jord. "Åh", stönar han förvånat. "Vilken jord! Här måste vi slå rot." Så han friar till flickan, gifter sig och blir kvar.

Tar ångtåg till jobbet
I samma lättsamma stil görs det mesta på Isle of Man, ett lilleputtland där man på fullt allvar vördar det osynliga småfolket, åker ångtåg på landsbygden och hästspårvagn längs Drottningens Promenad i huvudstaden Douglas. En museijärnväg från 1895 tar dessutom hugade resenärer upp till högsta berget Snaefells topp, om de svartvita fåren som betar överallt på fjället behagar flytta sig. Berget är 621 meter högt och bär ännu sitt norska namn som betyder snöklädd kulle.
– Vid klart väder kan man se sex kungariken därifrån, säger Dave Fallows som är guide på ön. Det är Irland, England, Skottland, Wales, Isle of Man och självaste himmelriket.
Lite mer konkret kan man konstatera att ön ligger mitt i Irländska sjön. Det är ungefär lika långt till Dublin och Belfast på Irland som till Liverpool i England. Från alla tre städerna och från Heysham i England tar man sig enkelt till Douglas med färja på ett par timmar.
Landvägen mot Douglas går över Fairie bridge, en bro under vilket småfolket sägs bo. Det är förstås inte den ursprungliga platsen – den ligger någonstans i skogen - men det spelar just ingen roll. Legenden lever och alla utan undantag höjer handen till hälsning just här. Berättelserna är många om dem som glömde att hälsa och vad som hände dem då.
– Det hände mig en gång, säger Dave och skakar på huvudet. Efter det gick allting på tok.
Huvudstaden Douglas var från början en liten fiskeby på den plats, där floderna Dhoo och Glass flyter samman. Hit kom välbesuttet folk från Liverpool och Manchester i slutet av 1800-talet för att ha semester. För deras skull byggdes de stora, vackra, viktorianska husen som kantar huvudgatan och strandpromenaden där tidvattnet kommer och går. Många är numera hotell som fyrstjärniga Regency Hotel vars honnörsord är kvalitet med stort Q. Quality. Allt från dator med internetuppkoppling och skrivare ingår i priset liksom tvättservice, te och kaffe med kakor, kassaskåp och TV med BBC. Baren och matsalen lämnar inget i övrigt att önska. Hovmästaren kan till och med räkna till tio på svenska. Det är bara att njuta av sin ledighet och fortsätta utforska ön.

- Det är väldigt kallt i vattnet här, säger receptionisten en morgon när jag väntar på Derek Mulhern som har lovat ta mig runt.
– Men det händer att folk badar. Se upp för hajar och delfiner! Ja, det händer till och med att vi siktar en och annan val på södra sidan av ön.

Från gatan hörs hästspårvagnen skramla förbi, eller rättare sagt hästarnas hovar som klapprar mot asfalten.

– Somliga tycker att det är djurplågeri, säger Derek en stund senare. Men det är det inte. Spårvagnarna glider fram på spår och är därför ganska lätta. Hästarna gillar sitt jobb och har koll på turerna. De vet exakt hur många gånger de ska dra vagnen fram och tillbaka under ett pass. Sedan vill de tillbaka till stallet. Då har de gjort sig väl förtjänta av middag.
I samma stund kör vi förbi en skylt med texten "Hem för pensionerade hästar". Derek bekräftar att spårvagnshästarna vid en viss bestämd ålder pensioneras och flyttar till hemmet. Dit kommer ofta skolbarn och turister med morötter och annat gott. Hela dagarna får de springa fritt omkring på ängarna så länge de lever. De har liksom gjort sitt.

Three Legs of Man
Vi kör förbi flygplatsen Ronaldsway som fått sitt namn efter bondgården som låg här förr. Dit kommer man från Sverige efter mellanlandning i exempelvis Manchester eller Liverpool. Utanför står en staty med öns självständighetssymbol "Three Legs of Man" som föreställer tre bepansrade, springande ben sammanfogade vid höfterna. Hur den än kastas, kommer den alltid att stå. Det är tanken. Symbolen är urgammal och finns på såväl öns flagga som på grindar, lyktstolpar och bilarnas nummerplåtar. Den finns givetvis också på landets pundsedlar i sällskap med drottning Elisabeth av England som här i all vänlighet tituleras Lord av Man.
Hur det kommer sig, förklarade parlamentsledamoten Martyn Quayle en kväll i samband med en middag på en av Douglas bättre restauranger. På menyn stod nationalrätten queenies, små vita musslor i vitlökssås med bacon och pasta.
– Vi är självständiga i allt utom försvaret och internationella relationer, sa han. Följaktligen har vi inte heller någon rösträtt i Storbritannien. Vid eventuell oordning på ön kan drottning Elisabeth ingripa men det har självfallet aldrig hänt. England representerar oss när det gäller försvar och internationella relationer, som sagt. Vi vill inte ha någon egen armé, så vi köper helt enkelt den tjänsten.

Tynwald och Thingvellir äldsta parlamenten
Parlamentet på ön är en historia för sig. Det grundades i Tynwald av norska vikingar år 979 och är i dag världens äldsta ännu fungerande parlament. Den enda plats som överhuvudtaget kan mäta sig med Tynwald är Thingvellir eller Alltinget på Island som grundades 930. Till skillnad från Tynwald har Thingvellir emellertid inte obrutet fungerat som parlament. Utbytet de båda öarna emellan är emellertid lika livligt som grundmurat.

Dagens parlament, The House of Keys, består av 24 personvalda ledamöter som möts en gång i månaden och företräder sig själva i såväl politiska som finansiella frågor. Några politiska partier finns alltså inte. Nationaldagen den 5 juli firas utomhus på den ursprungliga parlamentsplatsen Tynwald Hill, där nya lagar stadsfästs på såväl engelska som Manx Gaelic, det urgamla keltiska språket som en gång talades här. Språket dog ut men har plockats upp igen och undervisas nu som frivilligt tillval i skolorna.

– Vi är exakt 76 315 invånare varav 40 procent tillhör urbefolkningen, säger Derek när vi passerar flygmuséet. Han konstaterar vidare att ön med sina 57 000 bilar är biltätast i världen efter USA.

Ö som gjord för cykelsemester
Färden går vidare mot Cregneash Folk Village längs stengärdesgårdar av skiffer vars översta rad består av lodrätt ställda stenar som effektivt hindrar djuren från att komma ut. Vi passerar blomsterprydda, vitkalkade hus och den lilla tågstationen Port St Mary där vi stannar och släpper fram det viktorianska ångtåget som tuffar fram bakom nedfällda bommar.
Vägen slingrar sig vidare genom skogar och ett kuperat hedlandskap. Det är lummigt, grönt och fullt av blommor. Isle of Man är egentligen som gjord för cykelsemester. Här finns 16 naturskyddade områden och parker för den som vill leva vildmarksliv.
 
Derek stannar till i den forna huvudstaden Castletown där slottet och den gamla parlamentsbyggnaden är givna attraktioner. Den här dagen pågår en slags paddeltävling som har fått hela stan på fötter. Sittandes i uppblåsta bilringar som sitter ihop med varandra sex och sex, försöker olika lag paddla sig fram med händerna och vinna över varandra. Det är kläderna på, fusk och missöden, skratt och glada tillrop till publikens stora förtjusning. Ingenting är särskilt allvarligt på Isle of Man.

Rumpies och Stumpies
Cregneash Folk Village är en liten by från gången tid med ett tiotal hus med tak av vass. Den lokala hembygdsföreningen visar upp sig i tidstypiska kläder. De spinner med spinnrock och gör upp eld i öppna spisar medan besökare strömmar in och ut för att titta på. Kor och får betar i hagarna intill. För dagen är en vit albinokalv och det lilla lammet Houdini som är på rymmen den stora attraktionen. I byn finns dessutom ett levande lantbruk med en livs levande bonde som tar oss med in i hagen till de bruna loaghtanfåren som har minst fyra horn och därmed är intressanta för folk med kamera. Här betar de på blommande ängar och har möjlighet att dra sig undan om uppmärksamheten skulle bli för påträngande.
– Inget kött är så gott som loaghtan, säger bonden. Köttet är dyrt och sällsynt. Tveka inte ett ögonblick att beställa om du råkar se det på menyerna i stan.
Hemma hos bonden möter vi några äkta manxkatter utan svans. Rasen sägs ha uppstått för att Noak hade för bråttom att stänga dörren till arken. Det är förstås inte sant. Att manxkatten är svanslös beror helt enkelt på en ärftlig missbildning. En manxkatt måste därför paras med en katt som har svans för att ungarna ska bli livsdugliga. – Av sex kattungar i en kull kan två ha svans, säger Derek. Två kommer att sakna svans och två får en liten kort svans. Vi brukar kalla dem rumpies och stumpies.

Nästa morgon far vi västerut till staden Peel, där en stor slottsruin reser sig på St Patrick´s ö i hamnen. Den har varit fort och fängelse likaväl som den har varit religiöst centrum och administrativt högkvarter innan den blev en välbesökt turistattraktion. Likt Douglas har Peel sin marina mitt i stan. Här ligger också "The House of Manannan" uppkallat efter den keltiske sjöguden som skyddar ön. Muséet är stort och omfattande och värt minst en hel dag av semestern.
I Laxey betalar man en slant för att klättra upp på The Lady Isabella, ett stort vattenhjul som pumpar vatten ur den numera nedlagda blygruvan. Med 150 år på nacken är det ett av världens största industrimonument.

Motorsport och sötsaker
Isle of Man är omtalat för sin Tourist Troufé, en motorcykeltävling som går av stapeln i juni och som har firat sitt hundraårsjubileum. TT lockar vanligen minst 40 000 besökare med 12 000 motorcyklar från hela världen. Väl känt är också bilrallyt Manx Troufé i augusti. Då har redan de 1500 deltagarna i den 85 miles långa gångtävlingen Parrish Walk kommit i mål för att fira vikingafestival vid slottsruinen Peel Castle, musikfestival med Abba eller blomsterfestival i öns alla kyrkor. Över 80 olika festivaler arrangeras varje år på Isle of Man. De tre radiostationerna sänder referat förstås men någon TV-station finns inte.

– Äsch, säger Derek. TV-stationer visar bara dåliga nyheter och vi har ju bara bra nyheter.

Filmvärlden har ett gott öga till Isle of Man. Flera skådespelare har flyttat hit och minst tolv filmer produceras på ön varje år.
– Bli inte förvånad om du stöter ihop med filmstjärnor här, säger Derek. Bee Gees till exempel. Tre av dem är härifrån. Konst och importerade märkeskläder finns att köpa i butikerna i Douglas. Någon egen tillverkningsindustri finns däremot inte förutom en blygsam ulltillverkning, framställning av honung och ett parfymeri som säljer kopior av de stora märkena för tio kronor flaskan. Fårskinn, ost och rökt böckling får väl också räknas till det inhemska. Och så Afternoon tea förstås med massor av kakor och sötsaker.

Skatteparadis

Isle of Man är emellertid mest känt som skatteparadis. Finansmarknaden med banker och försäkringsbolag har för länge sedan kört om jordbruk, fiske och alla andra näringar när det gäller lönsamhet. Förklaringen är det gynnsamma skatteläget. En inkomst på upp till 26 000 pund per år är skattefri. Därefter är skattesatsen 10 och som högst 18 procent. Alla betalar moms med 17,5 procent men för övrigt finns varken arvs- eller förmögenhetsskatt.
Försäkringsbolag, shippingföretag och företag med största ägare i utlandet är helt befriade från skatt. Säkert är det därför svenska Skandia ett stort kontorskomplex och flera hundra anställda i Douglas. Det är här Björn Ulvaeus till skatteverkets stora förtret har placerat sina pengar. Han är omåttligt populär på ön. Abbas gamla världshits spelas överallt som vore gruppen inhemsk. Isle of man har EU-status men är ingen fullvärdig medlem vilket också gynnar ekonomin.
– Vi har faktiskt inga sociala problem, säger turistministern Pamela M Crowe som bjuder på middag en kväll. Vi har 500 arbetslösa och 2000 lediga jobb. Därför kan vi med gott samvete säga att vi inte har någon arbetslöshet. Vi har allt. Det enda vi möjligen skulle behöva är några miljonärer till.

Kopiering förbjuden!

Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.

Copyright text och bild: Monica Antonsson monicaantonsson@telia.com