Kap Verde - Snustorrt stenrike idealiskt för sol och bad...

Anno 2006

Hotell Odjo d´Agua i byn Santa Maria på Sal.

Solen skiner från klarblå himmel året om på Kap Verde. 

Det är också det stora samtalsämnet på de tio öarna varav nio är bebodda. 

Alla kapverdier drömmer om regnet som kanske ska komma en dag och fylla de uttorkade flodfårorna med vatten... 

Kap Verde, som ligger 120 mil söder om Kanarieöarna och 60 mil väster om Senegal på afrikanska fastlandet, är tämligen snustorra stenriken. Här har torkan har i århundraden gett upphov till förödande svältkatastrofer och djupaste fattigdom. Nu har turister börjat hitta hit, så idag vädrar kapverdierna morgonluft. Vanligt folk kan äntligen få en försörjning.

Folktom gata i Santa Maria på Sal.

För oss skandinaver är den eviga torkan synonymt med ett stabilt och solsäkert semesterklimat. Ingen annanstans, åtminstone inte på närmare håll, är chansen till en lyckad sol- och badsemester så stor som på just Kap Verde.

Hotell har därför börjat växa upp längs kusterna på ön Sal och välputsade nya taxibilar trafikerar den enda vägen. Regeringen har nämligen beviljat skattefrihet för just taxibilar. Allt för att turisterna ska trivas och komma tillbaka. De ska självklart ha bästa möjliga komfort och kunna förflytta sig ståndsmässigt närhelst de vill. Allt medan lokalbefolkningen åker i rostiga bussar eller sittandes på lösa bänkar på lastbilsflak.

Alla kommer till Sal

Alla besökare på Kap Verde kommer till ön Sal där den internationella flygplatsen ligger. Den är likt grannön Boavista platt som en pannkaka med vita sandstränder som slingrar sig fram längs kusten. 

Den snustorra dammen på hotell Odjo d´Aga i Santa Maria.

Hotell Odjo d´Agua i den lilla byn Santa Maria på Sal har några år på nacken och är följaktligen föredöme för öarnas nya hotellägare. 

På Odjo d´ Agua bor de flesta i trivsamma studios kring en snustorr damm med en djungellikt blommande liten trädgård som överlever tack vare avsaltat havsvatten. 

Varje hotell med självaktning på Kap Verde har sin egen avsaltningsanläggning.

På stranden finns bar och solstolar men här syns inga skränande strandförsäljare till så långt ögat når. Souvenirbutiker med krimskrams finns inte heller. De har helt enkelt inte hittat hit ännu. Det smaragdgröna havsvattnet håller behaglig temperatur och inbjuder till bad, vattensporter och djuphavsfiske. Förutom sten är havets läckerheter den enda naturtillgången. Allt annat måste importeras.

Trivsamt sällskap på Restaurant Esplanada Mateus.

Esplanada Mateus på Sal

Vid torget i Santa Maria serverar krögaren Mateus Nunes dignande fat med fisk och läckra skaldjur. Restaurant "Esplanada Mateus" har bara tre väggar. Den fjärde är helt enkelt öppen ut mot folkvimlet på torget utanför. Krögaren bjuder på husets vin och toppar menyn med röda trekiloshumrar som kravlar omkring i disken tills det är dags att hamna på grillen. Byns band spelar sin melankoliskt gungande fado till vilken en väderbiten liten farbror i keps sjunger på kreol. När gästerna väl har fått sitt greppar Mateus själv sin gitarr och spelar en stund med orkestern, innan han tar mikrofonen och börjar sjunga. Folk jublar och applåderar. Somliga dansar mellan borden. Kvällen är varm och det röda, tunga vinet flödar ur karafferna.

Den kreolska musiken får natten att gunga.

Strömavbrott

Den här kvällen går plötsligt strömmen varpå hela Santa Maria blir nattsvart. 

En ficklampa i handväskan är med andra ord att rekommendera. Ingen kan hitta hem till hotellet i det kompakta mörkret. Vi sitter följaktligen kvar. 

Någon panik byter emellertid inte ut. Servitriserna tänder levande ljus och en stund senare tuffar Mateus igång ett dieselaggregat som ger krogen ström. 

Kockarna fortsätter laga mat, orkestern spelar upp på nytt och gästerna roar sig som förut. En timma senare kommer strömmen tillbaka och lyser upp resten av byn. Sånt är livet rätt ofta på Kap Verde, säger servitören och fyller på våra glas.

Stenöken med saltdammar

De våghalsiga eller dumdristiga knäpper en bild av "Det blå ögat".

Det finns få sevärdheter på Sal som egentligen mest av allt liknar en stenöken. 

En guide med rastaflätor tar oss nästa dag med på en skumpande tur i en minibuss längs närmast obefintliga vägar. 

I byn Palmerias hamn hörs kvinnor sjunga från ett litet kapell medan fiskebåtarna lägger till med morgonens fångst. 

Strax intill hamnen byggs en tonfiskfabrik och intill den står två vindmöllor som alstrar elektricitet – en genial idé på Kap Verde där passadvinden från Sahara fläktar oavbrutet.

Vid lagunen i Buracona slår vågorna in mot klipporna med en sådan kraft att vattnet blir skummande vitt. De våghalsiga kryper fram till ett hål i marken för att ta en bild av ljusfenomenet "det blå ögat" sju, åtta meter ner. Men se upp! Här finns inga skyddsanordningar. Den som till äventyrs trillar ner kan inte ta sig upp igen. Strax kommer nästa våg och vispar med sig allt som finns i grottan.

"Det blå ögat"

Saltdammarna i Pedra Lume

Efter en fikapaus hos krögaren Mateus Nunes bror, på en uteservering i den lilla staden Espargos, väntar saltdammarna i en krater vid Pedra Lume. Här utvanns salt ur havsvattnet förr och av det fick ön sitt namn. I dag lönar det sig bättre att låta turisterna bada i de saltmättade dammarna. Det är en upplevelse men se upp med småsår. Saltvattnet svider och det är långt till den enda duschen som dessutom kostar en slant.

Utmärkt inrikesflyg

mellan öarna

Kap Verde har ett väl fungerande inrikesflyg mellan öarna. 

São Tiago, 

vars befolkning är mer afrikansk, består mest av berg och sten. Här slår havet oftare in mot svarta klippor än mot sandstränder. Ön bjuder emellertid också på några grönskande palm- och bananodlingar likaväl som en spännande historia.

Slavskeppen lastades om i Ribeira Grande 
Fiskebyn Cicade Velha minner om de första portugisiska bosättarna som på 1460-talet grundade staden Ribeira Grande vid foten av ett berg på vars topp fästningen São Filipe numera ligger i ruiner. 

Ribiera Grande

Här pågick slavhandeln 

mer eller mindre ostört tills den förbjöds efter amerikanska inbördeskriget 1865. Då hade även fransmän och britter varit här och snott åt sig av kakan. Mot vapen, rom och andra åtråvärda varor i lasten kom de hit och bytte till sig infångade afrikaner. Ön fungerade som omlastningsstation för slavskepp på väg till Amerika. Här fick de svagaste slavarna tillfälligt komma iland och äta upp sig inför den sex veckor långa överfarten.

Sverige var inget undantag

Resterna av Afrikas förste biskop.

Sverige hade dessvärre också intressen i slavhandeln genom såväl Afrikanska som Västindiska kompaniet. På National Maritime Museum i huvudstaden Praia på São Tiago finns fler än 800 kopparplåtar slagna i Sverige åren 1644-1759. De kommer från ett danskt Danish East Indiaman-skepp som under befäl av Earl Ernest Schimmermann förliste norr om ön Maio på sin väg till Kina den 24 april 1781. 

Skeppet hittades för bara nio år sedan (1997). 

Biskopen på Maio har byggt en liten kyrka av svarteken från båten medan lasten alltså har hamnat på museum.

– Det finns fortfarande svenska kopparplåtar kvar på havsbottnen där skeppet förliste, säger museimannen. Dykningar pågår för fullt. 

Hans museum ruvar på flera ovärderliga skatter. I en pappkartong ligger exempelvis Afrikas förste biskop om än i delar och något intorkad form. Han vårdas emellertid ömt av personalen.


Svensk hjälp med kulturhus

Medan slavhandeln pågick i Ribeira Grande grundades Afrikas första biskopssäte där 1523
- samma år som Gustav Vasa blev kung här hemma. Ribeira Grande övergavs efter upprepade piratattacker och är numera bara den lilla fiskebyn Cicade Velha. På torget står en kopia av pålen vid vilken slavar förr bands fast och pryglades till allmän beskådan. 

Rua de Banana

Strax intill ligger ett rekonstruerat 500 år gammalt kvarter med pittoreska kulturhus längs kullerstensgatorna Rua de Banana och Rua Correia. Amigos de Cabo Verde, en svensk vänförening från Mälarhöjden, har finansierat en del av restaureringsarbetet.

Getingar flockas kring den söta majsen.

Färgstarkt folkvimmel

Marknaden i huvudstaden Praia på São Tiago bjuder på färgstarkt folkmyller. Mest iögonfallande är fisk- och köttmarknaden där varorna exponeras under bar himmel. 

Kunderna klämmer på köttstyckena med smutsiga fingrar och flugorna flockas. 

Stora säckar med söt, krossad majs lockar till sig öns alla getingar. 

Vissa säljare tigger pengar och karameller. Somliga vänder sig bort för att slippa vara med på bild. 

Andra ler med stora, vita tänder och ber att få bli fotograferade en gång till.

Köttmarknaden i Praia

Fiskebyn Tarrafal
Den som i lokalbuss vill ta sig tvärs över ön till fiskebyn Tarrafal får skumpa fram längs kullerstensvägar genom ett hopplöst torrt ökenlandskap inramat av dramatiska klippformationer. Den lilla hamnen lockar med en inbjudande sandstrand med vajande palmer och möjlighet till såväl fiske som vattensporter. Ovanför ligger värdshuset där gruppen Pó di Terra åtminstone den här dagen bjuder på traditionell dans och musik. Lammgrytan är god men tanken på de surrande flugorna på köttmarknaden i Praia dämpar aptiten.

 
Den långsamma dödens läger
Ett stenkast från Tarrafal ligger Chao Bom eller "Den långsamma dödens läger". Straffkolonin byggdes 1936 och användes av portugiserna under Salazardiktaturen. Oppositionella befrielseledare, poeter och författare spärrades in i långa baracker med vakttorn och tortyrkammare som ännu finns kvar. 

Guiden berättar om fångarna som tvingades stå packade som sillar medan solen brände hål i deras huvuden genom för ändamålet avsedda hål i taken. 

Invånarna i Tarrafal visste vad som pågick och kunde ibland smuggla in mat till fångarna. När straffkolonin upphörde 1974 strömmade folk till från hela ön för att storma lägret som sedan dess alltså är ett museum.

Diplomatkvarteren i Praia på São Tiago
Hotell Praiamar ligger vackert vid havet i Praias mer välbesuttna diplomatkvarter. På området finns swimmingpool, jacuzzi, gym och fitness, barer och en stor restaurang. Den som vill kan pröva nationalrätten Cachupa, en slags soppa på böner, majs, morötter, kål tomater och om det finns, korv, kyckling eller bacon. Den värms upp efterhand tills den mer liknar en inte alltför välsmakande gröt.
Fisk och skaldjur är därför att föredra. Det inhemska ölet Cristal är gott och kaffet en riktig hit. På Kap Verde finns gott om espressomaskiner.

Förtagare i sand och sten
Bofasta svenskar på Kap Verde kan räknas på ena handens fingrar. 

På São Tiago bor emellertid Birger Palmqvist från Munkedal sedan början av 90-talet. Hans företag därhemma hade gjort sitt och vid fyllda 40 år var han för gammal för den svenska arbetsmarknaden, tyckte han. 

På Kap Verde var hans kunskaper och entreprenörsanda värda sin vikt i guld.
– Jag valde mellan sten, källvatten och toalettpapper, säger han en kväll över en kall öl på hotell Praiamar. Resultatet blev en stenkross på äm som sedan dess har gett arbete åt 27 personer. Nu har han spanat in Mauritanien på afrikanska fastlandet som inte har någon sten. Där finns emellertid sand - som Kap Verde lider skriande brist på.

– Framöver blir det export av sten och import av sand, säger Birger.

Mindelo på São Vicente
Staden Mindelo vid Porto Grande på ön São Vicente är Kap Verdes vackraste stad präglad av de engelska kolonisterna som kom hit i mitten av 1800-talet för den djupa naturhamnens skull. Än idag är fartygstrafiken livlig i Mindelo som tveklöst också är Kap Verdes kulturella centrum med en utpräglad kreolsk befolkning. 

Den portugisiska kulturen är påtaglig i såväl konsten som musiken. Härifrån kommer exempelvis barfotasångerskan Cesaria Evora som har vunnit en hel värld med sin morna som likt den gungande fadon förenar vemod och kraft.

Restauranger, nattklubbar och diskotek ligger sida vid sida i hamnkvarteren. Den kreolska musiken ljuder till långt in på småtimmarna från exempelvis Club Nautico. Det är dragspel, fiol, gitarr och cavaquinhon, ett instrument som närmast liknar en ukulele.

Den grönaste ön

Från São Vicente går färjan till Kap Verdes grönaste ö Santo Antão. Den som en gång har tagit sig över bergskammen och kommit in på ön glömmer det aldrig, sägs det. Ingenstans är Kap Verde så vackert som här.

Det anrika Hotel Porto Grande vid Mindelos vackra torg Praca Nova, där fontänen av naturliga skäl står snustorr, håller hög klass och har pool. Den som vill bada i havet får annars ta sig till Baia das Gatas.

Svenska Harriet i São Pedro 
I São Pedro nära flygplatsen där stranden också är fin är strömmarna för starka och mer lämpade för drakflygning och snabb windsurfing. Här bor Harriet Birkhahn från Vasastan i Stockholm i öns vackraste hus, en gul stenvilla av spanskt snitt med generöst tilltagen altan och en stenträdgård anlagd i etager med blommande hibiskus och bougainvillea. Det är möjligt tack vare tankbilen som för Harriets skull letar sig hit med vatten varje vecka.

Harriet kom hit som Röda Kors-syster 1977. Hennes uppgift var att på Kap Verdes alla öar styra upp hälsovården för mödrar och spädbarn. Projektet nådde goda resultat och i dag är barnadödligheten inte större här än den är i Sverige. Harriet förälskade sig i São Pedro. Här finns en undangömd liten vik dit hon och vännerna brukade dra sig undan om helgerna när projektet pågick som bäst.
– Alla tog med sig en maträtt. Vi badade och fiskade med harpun. Harriet byggde sitt hus redan 1991 och när hon för fem år sedan gick i pension, bestämde hon sig för att stanna kvar på ön.
– Naturen här är så fantastisk, säger hon och tar oss med på en tur längs stranden. Vågorna slår in med väldig kraft över svarta klipphällar. Lycklig står hon där medan vattnet skummar omkring henne.
– Ibland är det sand på stranden, säger hon. Ibland är det sten. Det är olika varje gång. Men havets färger är alltid vackra. Varje gång jag kommer hit blir jag lycklig.

 

Copyright text och bild: Monica Antonsson
monicaantonsson@telia.com

Proffsbilder till texten finns hos fotograf Per Arvidsson

Turistministern i skatteparadiset Isle of Man: Vi kan tänka oss några miljonärer till...

Vem drömmer väl inte om Paradiset? En plats utan bekymmer där alla mår bra och har vad de behöver. Isle of Man mellan England och Irland är nog så nära man kan komma. Den 572 kvadratkilometer stora, självständiga ön är starkt präglad av sin välfärd. Undra på att invånarna möter varje ny morgon med ett leende. Avundsjuka och missundsamhet tycks lysa med sin frånvaro. Jante har helt enkelt inte hittat hit. Manx, som de kallar sig, älskar sin ö och kanske framför allt sitt vikingatida ursprung. Isle of Man stod nämligen under norsk överhöghet i hela 500 år sedan Harald Hårfagre hittade hit i början av 800-talet.

En norsk vikingasaga
Det är som en saga alltsammans. Den som vill får till och med historien i visualiserad form på The House of Manannan, ett interaktivt museum i absolut världsklass i staden Peel på västkusten. Och som allt annat på Isle of Man är historien skriven med glimten i ögat. I entrén möter exempelvis en överkorsad romare. De var nämligen aldrig här. I stället kom vikingarna, en händelse som skildras genom en ung kvinna. På håll ser hon dem komma. Den store blonde vikingen hoppar i land och hon tar till flykten. Han följer efter och kastar sig över sitt villebråd. I samma stund får han näven full av svart, bördig jord. "Åh", stönar han förvånat. "Vilken jord! Här måste vi slå rot." Så han friar till flickan, gifter sig och blir kvar.

Tar ångtåg till jobbet
I samma lättsamma stil görs det mesta på Isle of Man, ett lilleputtland där man på fullt allvar vördar det osynliga småfolket, åker ångtåg på landsbygden och hästspårvagn längs Drottningens Promenad i huvudstaden Douglas. En museijärnväg från 1895 tar dessutom hugade resenärer upp till högsta berget Snaefells topp, om de svartvita fåren som betar överallt på fjället behagar flytta sig. Berget är 621 meter högt och bär ännu sitt norska namn som betyder snöklädd kulle.
– Vid klart väder kan man se sex kungariken därifrån, säger Dave Fallows som är guide på ön. Det är Irland, England, Skottland, Wales, Isle of Man och självaste himmelriket.
Lite mer konkret kan man konstatera att ön ligger mitt i Irländska sjön. Det är ungefär lika långt till Dublin och Belfast på Irland som till Liverpool i England. Från alla tre städerna och från Heysham i England tar man sig enkelt till Douglas med färja på ett par timmar.
Landvägen mot Douglas går över Fairie bridge, en bro under vilket småfolket sägs bo. Det är förstås inte den ursprungliga platsen – den ligger någonstans i skogen - men det spelar just ingen roll. Legenden lever och alla utan undantag höjer handen till hälsning just här. Berättelserna är många om dem som glömde att hälsa och vad som hände dem då.
– Det hände mig en gång, säger Dave och skakar på huvudet. Efter det gick allting på tok.
Huvudstaden Douglas var från början en liten fiskeby på den plats, där floderna Dhoo och Glass flyter samman. Hit kom välbesuttet folk från Liverpool och Manchester i slutet av 1800-talet för att ha semester. För deras skull byggdes de stora, vackra, viktorianska husen som kantar huvudgatan och strandpromenaden där tidvattnet kommer och går. Många är numera hotell som fyrstjärniga Regency Hotel vars honnörsord är kvalitet med stort Q. Quality. Allt från dator med internetuppkoppling och skrivare ingår i priset liksom tvättservice, te och kaffe med kakor, kassaskåp och TV med BBC. Baren och matsalen lämnar inget i övrigt att önska. Hovmästaren kan till och med räkna till tio på svenska. Det är bara att njuta av sin ledighet och fortsätta utforska ön.

- Det är väldigt kallt i vattnet här, säger receptionisten en morgon när jag väntar på Derek Mulhern som har lovat ta mig runt.
– Men det händer att folk badar. Se upp för hajar och delfiner! Ja, det händer till och med att vi siktar en och annan val på södra sidan av ön.

Från gatan hörs hästspårvagnen skramla förbi, eller rättare sagt hästarnas hovar som klapprar mot asfalten.

– Somliga tycker att det är djurplågeri, säger Derek en stund senare. Men det är det inte. Spårvagnarna glider fram på spår och är därför ganska lätta. Hästarna gillar sitt jobb och har koll på turerna. De vet exakt hur många gånger de ska dra vagnen fram och tillbaka under ett pass. Sedan vill de tillbaka till stallet. Då har de gjort sig väl förtjänta av middag.
I samma stund kör vi förbi en skylt med texten "Hem för pensionerade hästar". Derek bekräftar att spårvagnshästarna vid en viss bestämd ålder pensioneras och flyttar till hemmet. Dit kommer ofta skolbarn och turister med morötter och annat gott. Hela dagarna får de springa fritt omkring på ängarna så länge de lever. De har liksom gjort sitt.

Three Legs of Man
Vi kör förbi flygplatsen Ronaldsway som fått sitt namn efter bondgården som låg här förr. Dit kommer man från Sverige efter mellanlandning i exempelvis Manchester eller Liverpool. Utanför står en staty med öns självständighetssymbol "Three Legs of Man" som föreställer tre bepansrade, springande ben sammanfogade vid höfterna. Hur den än kastas, kommer den alltid att stå. Det är tanken. Symbolen är urgammal och finns på såväl öns flagga som på grindar, lyktstolpar och bilarnas nummerplåtar. Den finns givetvis också på landets pundsedlar i sällskap med drottning Elisabeth av England som här i all vänlighet tituleras Lord av Man.
Hur det kommer sig, förklarade parlamentsledamoten Martyn Quayle en kväll i samband med en middag på en av Douglas bättre restauranger. På menyn stod nationalrätten queenies, små vita musslor i vitlökssås med bacon och pasta.
– Vi är självständiga i allt utom försvaret och internationella relationer, sa han. Följaktligen har vi inte heller någon rösträtt i Storbritannien. Vid eventuell oordning på ön kan drottning Elisabeth ingripa men det har självfallet aldrig hänt. England representerar oss när det gäller försvar och internationella relationer, som sagt. Vi vill inte ha någon egen armé, så vi köper helt enkelt den tjänsten.

Tynwald och Thingvellir äldsta parlamenten
Parlamentet på ön är en historia för sig. Det grundades i Tynwald av norska vikingar år 979 och är i dag världens äldsta ännu fungerande parlament. Den enda plats som överhuvudtaget kan mäta sig med Tynwald är Thingvellir eller Alltinget på Island som grundades 930. Till skillnad från Tynwald har Thingvellir emellertid inte obrutet fungerat som parlament. Utbytet de båda öarna emellan är emellertid lika livligt som grundmurat.

Dagens parlament, The House of Keys, består av 24 personvalda ledamöter som möts en gång i månaden och företräder sig själva i såväl politiska som finansiella frågor. Några politiska partier finns alltså inte. Nationaldagen den 5 juli firas utomhus på den ursprungliga parlamentsplatsen Tynwald Hill, där nya lagar stadsfästs på såväl engelska som Manx Gaelic, det urgamla keltiska språket som en gång talades här. Språket dog ut men har plockats upp igen och undervisas nu som frivilligt tillval i skolorna.

– Vi är exakt 76 315 invånare varav 40 procent tillhör urbefolkningen, säger Derek när vi passerar flygmuséet. Han konstaterar vidare att ön med sina 57 000 bilar är biltätast i världen efter USA.

Ö som gjord för cykelsemester
Färden går vidare mot Cregneash Folk Village längs stengärdesgårdar av skiffer vars översta rad består av lodrätt ställda stenar som effektivt hindrar djuren från att komma ut. Vi passerar blomsterprydda, vitkalkade hus och den lilla tågstationen Port St Mary där vi stannar och släpper fram det viktorianska ångtåget som tuffar fram bakom nedfällda bommar.
Vägen slingrar sig vidare genom skogar och ett kuperat hedlandskap. Det är lummigt, grönt och fullt av blommor. Isle of Man är egentligen som gjord för cykelsemester. Här finns 16 naturskyddade områden och parker för den som vill leva vildmarksliv.
 
Derek stannar till i den forna huvudstaden Castletown där slottet och den gamla parlamentsbyggnaden är givna attraktioner. Den här dagen pågår en slags paddeltävling som har fått hela stan på fötter. Sittandes i uppblåsta bilringar som sitter ihop med varandra sex och sex, försöker olika lag paddla sig fram med händerna och vinna över varandra. Det är kläderna på, fusk och missöden, skratt och glada tillrop till publikens stora förtjusning. Ingenting är särskilt allvarligt på Isle of Man.

Rumpies och Stumpies
Cregneash Folk Village är en liten by från gången tid med ett tiotal hus med tak av vass. Den lokala hembygdsföreningen visar upp sig i tidstypiska kläder. De spinner med spinnrock och gör upp eld i öppna spisar medan besökare strömmar in och ut för att titta på. Kor och får betar i hagarna intill. För dagen är en vit albinokalv och det lilla lammet Houdini som är på rymmen den stora attraktionen. I byn finns dessutom ett levande lantbruk med en livs levande bonde som tar oss med in i hagen till de bruna loaghtanfåren som har minst fyra horn och därmed är intressanta för folk med kamera. Här betar de på blommande ängar och har möjlighet att dra sig undan om uppmärksamheten skulle bli för påträngande.
– Inget kött är så gott som loaghtan, säger bonden. Köttet är dyrt och sällsynt. Tveka inte ett ögonblick att beställa om du råkar se det på menyerna i stan.
Hemma hos bonden möter vi några äkta manxkatter utan svans. Rasen sägs ha uppstått för att Noak hade för bråttom att stänga dörren till arken. Det är förstås inte sant. Att manxkatten är svanslös beror helt enkelt på en ärftlig missbildning. En manxkatt måste därför paras med en katt som har svans för att ungarna ska bli livsdugliga. – Av sex kattungar i en kull kan två ha svans, säger Derek. Två kommer att sakna svans och två får en liten kort svans. Vi brukar kalla dem rumpies och stumpies.

Nästa morgon far vi västerut till staden Peel, där en stor slottsruin reser sig på St Patrick´s ö i hamnen. Den har varit fort och fängelse likaväl som den har varit religiöst centrum och administrativt högkvarter innan den blev en välbesökt turistattraktion. Likt Douglas har Peel sin marina mitt i stan. Här ligger också "The House of Manannan" uppkallat efter den keltiske sjöguden som skyddar ön. Muséet är stort och omfattande och värt minst en hel dag av semestern.
I Laxey betalar man en slant för att klättra upp på The Lady Isabella, ett stort vattenhjul som pumpar vatten ur den numera nedlagda blygruvan. Med 150 år på nacken är det ett av världens största industrimonument.

Motorsport och sötsaker
Isle of Man är omtalat för sin Tourist Troufé, en motorcykeltävling som går av stapeln i juni och som har firat sitt hundraårsjubileum. TT lockar vanligen minst 40 000 besökare med 12 000 motorcyklar från hela världen. Väl känt är också bilrallyt Manx Troufé i augusti. Då har redan de 1500 deltagarna i den 85 miles långa gångtävlingen Parrish Walk kommit i mål för att fira vikingafestival vid slottsruinen Peel Castle, musikfestival med Abba eller blomsterfestival i öns alla kyrkor. Över 80 olika festivaler arrangeras varje år på Isle of Man. De tre radiostationerna sänder referat förstås men någon TV-station finns inte.

– Äsch, säger Derek. TV-stationer visar bara dåliga nyheter och vi har ju bara bra nyheter.

Filmvärlden har ett gott öga till Isle of Man. Flera skådespelare har flyttat hit och minst tolv filmer produceras på ön varje år.
– Bli inte förvånad om du stöter ihop med filmstjärnor här, säger Derek. Bee Gees till exempel. Tre av dem är härifrån. Konst och importerade märkeskläder finns att köpa i butikerna i Douglas. Någon egen tillverkningsindustri finns däremot inte förutom en blygsam ulltillverkning, framställning av honung och ett parfymeri som säljer kopior av de stora märkena för tio kronor flaskan. Fårskinn, ost och rökt böckling får väl också räknas till det inhemska. Och så Afternoon tea förstås med massor av kakor och sötsaker.

Skatteparadis

Isle of Man är emellertid mest känt som skatteparadis. Finansmarknaden med banker och försäkringsbolag har för länge sedan kört om jordbruk, fiske och alla andra näringar när det gäller lönsamhet. Förklaringen är det gynnsamma skatteläget. En inkomst på upp till 26 000 pund per år är skattefri. Därefter är skattesatsen 10 och som högst 18 procent. Alla betalar moms med 17,5 procent men för övrigt finns varken arvs- eller förmögenhetsskatt.
Försäkringsbolag, shippingföretag och företag med största ägare i utlandet är helt befriade från skatt. Säkert är det därför svenska Skandia ett stort kontorskomplex och flera hundra anställda i Douglas. Det är här Björn Ulvaeus till skatteverkets stora förtret har placerat sina pengar. Han är omåttligt populär på ön. Abbas gamla världshits spelas överallt som vore gruppen inhemsk. Isle of man har EU-status men är ingen fullvärdig medlem vilket också gynnar ekonomin.
– Vi har faktiskt inga sociala problem, säger turistministern Pamela M Crowe som bjuder på middag en kväll. Vi har 500 arbetslösa och 2000 lediga jobb. Därför kan vi med gott samvete säga att vi inte har någon arbetslöshet. Vi har allt. Det enda vi möjligen skulle behöva är några miljonärer till.

Kopiering förbjuden!

Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.

Copyright text och bild: Monica Antonsson monicaantonsson@telia.com